Hur kan en bilverkstad i Jönköping vända på hela tillvaron? Hur kan mörker bli till ljus genom några kablagebyten? Det ska jag berätta för dig. Häng med här, min vän.
Innan jag börjar berätta om min allra mest livsomvälvande händelse i livet vill jag presentera mig lite. Tidigare känner ni mig som mr Grufkontoret, mannen som får det att hända. Jag har försett er med ett innehåll vilket får självaste Jan Guillou att blekna i jämförelse. Efter påtryckningar, frågor och polisiära krav kommer jag därför nu delge er alla mitt namn.
Vem är jag – och varför?
Jag heter Boromir Andersson, har tre barn, en fru och sju islandshästar. Innan du frågar kan jag bekräfta det ni alla undrar. Andersson är min mammas namn, och något jag valt själv. Till vardags är jag mångsysslare, livsnjutare och entreprenör. På denna arma blogg kommer jag för dig förtälja produkttester, resor, betraktelser och livssanningar. Saker som kommer förändra ditt liv i grunden. Nej, jag kommer inte bara skrapa på ytan utan verkligen gröpa ur, och komma in ordentligt i hjärnbalken på dig. Därefter kommer jag fylla innandömet med kunskap värd namnet, värd möda och slit. Allt för dig, min vän.
Jag har länge velat besöka wienerbrödets hemland Österrike. Även kallat Österreich. Där nere har jag en god bekant som heter Wolfgang Bruntenmaier. Jag och ”Wolfie” har länge planerat en liten trip ner till alplandet för att besöka wienerbrödsfestivalen, som varje år lockar 10-15 personer. Under fjolåret införskaffade jag en Opel Kadett från 1987 för ändamålet. I denna skrytbil skulle jag färdas hela vägen till Österrike och tillbaka. Inför besöket hade jag åkt till en bilverkstad för att kolla status och allt såg grönt ut.
Wienerbrödets land, du fattas mig
Döm av min förvåning när hela schabraket sedan förföll mitt framför ögonen på mig. Efter ett snabbt stopp längs en vägkrog på autobahn möttes jag av en bil i spillror. Den hade gått havererat av någon anledning. Trots att Affe af Lindenbauer tydlig klargjort att min Kadett höll högsta klass efter testar i sin verkstad. Vad är meningen med livet när det inte går att lita på yrkesmän likt han? Det här ledde till att mitt hopp till mänskligheten decimerades markant. Det var tills Sjöbergs bilverkstad i Jönköping fixade biffen.
Efter detta lilla missödet i Tyskland tvingades jag, trots fullpackad bil med wienerbrödssmet vända hemåt igen. En bärgare vid namn Hulda Grevenstein förde bilen till Malmö, innan en svensk bärgare som vill vara anonym förde mig hem. Under bilresan hem kände jag känslor jag aldrig trodde jag skulle få känna. Den monumentala besvikelsen av att gå miste om en upplevelse jag så gärna velat ha gick över mitt förstånd.
På liv och död – utanför bilverkstaden
Det var becksvart och alldeles hopplöst. Vad fanns det att hoppas på längre? Inget att längta till eller sikta mot. När bärgaren sedan åkte förbi min ungdoms dagars bygd, på vägarna utanför Huskvarna fann jag det jag sökte. Jag skymtade en bilverkstad vid vägkanten. Innan chauffören hann reagera drog jag i handbromsen på bärgarbilen. Till historien bör vi lägga till att vi färdades i drygt 120 km/h. Bärgningsbilen sladdade runt, vändes upp och ner och hamnade i diket. På något mirakulöst sätt avfyrades min Opel Kadett upp i luften. Jag hoppade snabbt ut ur fönstret, lite som i en Mission Impossible-film. Bärgningsbilen började brinna och exploderade under loppet av sekunder. Självklart räddade jag bärgaren på vägen ut. Efter att ha utfört HLR och ringt ambulans till bärgaren stegade jag upp ur diket.
Där såg jag den. Min Opel Kadett stod i all sin prakt, mot den kom en verkstadsman. Han såg försiktigt på bilen och konstaterade snabbt att den behövde ses över.
Leave that to me, sade han trots att vi båda pratade svenska.
Därefter skedde det. Min bil rullades sakta in i verkstaden. Där inne lyssnade hela manskapet på hårdrock, progressiv metal för att vara exakt. Efter några få skruvtag, några kablagebyten och en ny doftgran var det hela färdigställt. Min bil var i bättre skick än någonsin och jag kunde säkert gasa därifrån. Allt tack vare en liten bilverkstad i Jönköping. Jag är tårögd än idag när jag tänker tillbaka på den här upplevelsen. ”Wolfie” har jag inte kontakt med längre. Dessvärre tog det väldigt hårt på honom att jag missade festivalen. Sedan dess har jag fällt en tår varje gång jag förtär ett wienerbröd, vilket innebär i genomsnitt fem tårar per dag.
Jag hoppas att den här berättelsen landade väl hos er alla. Ibland kan jag bli lite för mycket, vilket min fru Renata påminner mig om ständigt.
Allt gott önskar jag eder.
Er Boromir Andersson i tiden.
